Julen närmar sig, och med den ångest. Det känns så iaf. I år känns det inte roligt att fira jul. Jag valde därför att jobba. Där får jag tänka på annat än min förlorade bror och sjuka släktingar. Men man jobbar ju inte 24/7, dagen på jobbet tar ju också slut. Jag älskar min familj och jag älskar Jakobs familj, det är inte där felet ligger. Felet är att jag känner inte att det är värt att fira jul längre, pressen på alla som ska ha julklappar och som har köpt julklappar till oss. Jag vill inte ha julklappar. Jag vill ha min familj, jag vill ha mina nära och kära friska och vid liv. Jag vill ha glädje och en julgran. Jag vill köpa julklappar till barnen som finns runt om kring mig. Sen är jag nöjd med att sitta i soffan och titta på "Tomten är far till alla barnen" och "Grinchen - Julen är stulen", och spela bingolotto på uppesittarkvällen. Kommer jag någon gång tycka om att fira jul igen? 

 

Tänk om man bara kunde släppa allt, ta med sig sambon, rymma ut till skogen. Ingen el, inga telefoner. Inga måsten ingen stress. Ingen stress... Så skönt det hade varit. 

Men icke, måste jobba för att få pengar till alla måsten. Måste hinna jobba, leva, må bra, träna, vänner m.m. Varför har vi inte fler timmar på dygnet? 

Då var det dags, att åter igen blicka framåt och se framtiden. Tänka possitivt och vara glad. Men är det så lätt? Jag har nu begravt min storebror. Den jobbiga dagen är över. Dem jobbigaste dagarna är över. Men det är fortfarande inte så lätt att  nu släppa allt och gå vidare, och vara lycklig. Jag saknar han. Jag saknade han innan, men då var han vid liv, och jag kunde ringa han och vi sågs ibland. Nu kommer jag aldrig mer få se han. Jag ser bilder framför mig hur han alltid ler och skrattar. Sen kommer bilderna på hur han ligger där i kistan. Fridfull. Inte ett bekymmer i världen. Älskad. Vacker. Min vackra bror. Det var inte så här det skulle sluta. Hur kunde han göra så här mot mig, sin familj, sina vänner? Han var ju älskad av så många. 

 

Jag är åter igen så tacksam för att jag har Jakob vid min sida som alltid stöttar och älskar mig. 

 

 

Får man må bra och vara lycklig? Ibland känns det som att det inte är okej. Jag var så lycklig, glad, välmående. Jag hade träffat Jakob och hand familj. Jag Älskar Jakob och hans familj. Vi har roligt tillsammans. Min svägerska och hennes man fick två underbara tvillingpojkar den 7 September. Sune & Tage. Så små och söta. Men dem växte så det knakade. Den 24 December, på julafonsmorgon, vaknar inte Sune. En tuff period som var svår att ta sig igenom. Men Jakobs syster och hennes kille var så starka, Jag beundrar dem så mycket. En smärta som aldrig kommer fösvinna, men som man lär sig hantera har drabbat familjen. 

 

Åter igen går man vidare. Livet börjar återgå till det normala. Man känner lycka igen och man tar sig frammåt i livet. Då.. den 2 oktober. Sent på kvällen. Min mamma ringer Jakob, jag uppfattar först inte vad som händer, men när jag hör Jakob säga med panik i rösten, "men vad säger du", får jag panik och rusar upp ur sängen och sliter telefonen ur händerna på han. Mamma gråter. Jag vet inte vad som händer, eller hur det händer eller hur länge vi pratade. Min värld rasade igen. Min bror, min förebild, min beskyddare, var borta. Han var borta. Jag skulle aldrig få se han igen. Varför? Jag fick ringa min pappa och berätta. Pappa förstod nog inte heller. Var det någon av oss som förstod? Sebbe var borta, och det var ingen olycka. Han valde själv att lämna oss. Sebastian, som aldrig har visat något tecken på depression. Sebbe som alltid var glad. Sebbe som alltid dummade sig och kom med dumma komentarer så att man kunde skratta i evigheter. Sebbe som levde livet i Norge och vandrade i fjällen och tränade4-5dagar i veckan med en sport han älskade. Jag fattar inte det. Varför lämnade han oss? Varför skrev han inget brev eller något så att vi i allafall kunde få förstå varför han gjorde som han gjorde? 

Förmodligen kommer vi aldrig att få svar på varför. Vi ska helt enkelt acceptera det och gå vidare. Men nu går mina tankar åt, "vad kommer hända om jag blir lycklig igen", vem kommer då att dö? Eller kommer det hända något annat? Kommer det hända min Jakob något? Det får inte hända min Jakob något. Men det känns som att man är rädd för det just nu. 

 

Jag saknar min bror något så otroligt mycket. Speciellt nu, när jag vet att jag aldrig kommer få se han igen. 

Jag ville i början inte inse att det var min bror som faktist var död. Det fanns inte i min värld. Så jag ville se han. 

Planerna med att få hem min bror till Sverige i kista brast ganska snart, då jag kommer ihåg från min USK utbildning att det kostar ca 100.000kr att få hem någon i kista. Så jag skulle till Norge. Min pappa följde med. Vi bodde hos Sebbes flickvän i Norge, som även hon är förstörd och vet inte riktigt hur hon ska göra. Vi fick kontakt med en begravningsbyrå i Bergen, och vi fick tillslut se min bror. Min vackra bror. Han låg där i ett tillstånd jag inte hade räknat med att se honom i på i allafall 60år. Inte på detta sätt. Inte alls så här. När vi var i Bergen passade vi på att åka till lokalen där Sebbe tränade. Så underbara människor. Dem beskrev min bror in i minsta detalj. Han var även där "klassens clown" som alla älskade. Det blev även möten med polis när vi var där. En klocka i Norge hade inte skadat. Idioter... Sedan kom hemresan. En resa med sammanlagt 22kg övervikt i väskorna, och min bror i mitt handbagaget. Jag bara tänkte, "undra hur många som gör en sån här resa", "undra hur många som har sin bror i handbagaget", "hur mycket ska en människa orka". Tankarna var många och mycket. Men jag fick hem min bror till Sverige. Där ska han begravas i havet den 1/12. Jag ska försöka gå vidare med mitt liv.

 

Jag var ledig från jobbet den veckan jag var i Norge. Sedan jobbade jag på som vanligt 100% och trodde att det är så man gör, det är bäst. Men det resulterade i att min kropp gick in i försvar. Jag fick nedsatt hörsel och klåda på hela kroppen. Så jag drog på mig en sjukskrivning på 2veckor. Min Sambo har åter igen var så underbar under denna period. Han köpte färg till mig, så jag kunde måla två av våra rum här i huset. Han har sett till att jag inte var sysslolös. Han har stått ut med mig under denna period när jag inte alls mått bra eller varit mig själv. Han har hela tiden varit vid min sida. 

 

Frågan återstår, Varför?

 

Vilket liv. Vilken vändning, vilket äventyr. Jag träffade Han, the one fore me. Han som behandlar mig med respekt. Han som älskar mig. Han som vill leva med mig. Jag träffade Jakob. Allt gick så fort, men han är så snäll, rolig och helt underbar. Trots att vi bara hade träffats i ca 2-3månader så fick jag en resa till Grekland i julklapp. Några månader senare flyttade vi till gemensam lägenhet, och yterligare någon månad senare hade vi köpt hus. Ett äldre hus med behov av kärlek och renovering, men helt klart beboligt. Där var mycket garageplats så Jakob blev glad. I Februari 2017, flyttade vi in. Vi trivs som fisken i vattnet. Både med huset och med varandra. 

Varje dag jag ser Jakob så mår jag bra. Han får mig att skratta och le, och jag tror att för varje dag som går, så blir jag lite mer kär än vad jag var dagen innan. Vi har gått igenom så mycket tillsammans, och har ändån hela livet framför oss. Jag vill inte leva en dag utan min Jakob. Livet är ett äventyr när jag har Jakob vid min sida. Han är stabil och lugn. Han vet vad han gör, och har koll på läget. Han får mig att känna lugn innom mig. Ett lugn som alla människor behöver. Ett lugn som jag inte hade kännt på många år innan jag träffade Jakob. Jag älskar han så otroligt mycket, och jag har hittat Han som jag tänker leva resten av mitt liv med. 

 

 

Jag har inte skrevit på evigheter, jag vet. Har dock inte hänt så mycket. Men jag har varit på bröllop. Två av mina underbara vänner blev ett. Så fina dem var! Fick även äran att vara med på Amandas möhippa. Roligt hade vi och en underbar fru är hon nu. Hon har även en underbar man som är en otroligt bra man och vän! Dem var så vackra och det var så underbart att få se dem säga "ja" till varandra. <3

Jag önskar dem verkligen all lycka i framtiden. 

 

När man vaknade i morse så var det verkligen mycket vitt ute jämför med vad det var igår. Härligt, tycker Bamse. Jag tycker det är mindre roligt. Iaf tills man har fått på sig alla kläder och kommit ut. När man väl är ute är det så underbart skönt och man tar alla omvägar man kan innan man kommer hem. Min gamle Bamse blir som en treåring igen. Han leker och har sig i snön. Han försöker fånga snöbollar och stutsar rundor. Han som aldrig leker annars. En boll? Kastar man den sitter Bamse kvar och tittar på en, "hämta du den själv för jag rör mig inte". Men snö, det älskar han. Nakdele är att han äter en del, så han lär behöva kissa snart igen. Men det är helt otroligt vilken glädje man får av han. Det är jag och Bamse mot världen! <3

 

/Yasmine

 

 

 

 

Jag lovar... 

 

 

 

Jag har inget emot att det snöar eller regnar, det kan jag tycka är mysigt. Jag tar gärna på mig regnkläder och ger mig ut på en promenad. Men vinden... jag hatar när det blåser. Det är så jävla tråkigt. Men har man hund så måste man ge sig ut ändå. Så när "Stormen" Egon kom till oss så fick jag gå hem från jobbet, sen ge mig ut i vinden. Det får blåse hur mycket det vill, men min hund behövde kissa! Han blir kissenödig även om det är storm. Även idag har det blåst lite. Men det blev en promenad runt golfbanan. Bamse var så lyckling och sprang runder lite som han själv ville. För det var inte mycket jag såg han. Jag älskar dessa långa rundor. Även om det inte är lika långa som dem brunkar vara, för Bamses skull, så är det ändå härligt att komma ut. Efter rundan nu när det varit så kallt och blåsigt så är det bara mysigt att ta en kopp kaffe, en smörgås och lyssna ljudbok. Funderar på att baka Kolakakor. Har inte bakat på länge och vill baka. Kolakakor är ju lätta och goda. Men jag äter ju inte det. Kanske om jag bakar sen tar med mig det till någon som äter det. Jag får se hur det blir. Jag får iaf inte glömma tvätten i tvättstugan. Jag hade turen idag att när jag tittade så var det ledigt hela dagen! Så det gick snabbt att tvätta några maskiner så nu hänger det på tork. Men med mitt minne så lär jag glömma det. 

Tror att både Bamse och jag saknar Manson lite för mycket nu. Men hans Husse har ju haft jullov och har itne hehövt hundpassning. Nu längtar man tills Husses skola ska börja ordentligt så att man får ha han lite mer. Jag är bara Mansons Nanny men ibland saknar man han så fruktansvärt mycket att det bara blir jobbigt. När man passar han så mycket så fäster man sig. Jag saknar hans energi och hans klumpighet. När man sitter i soffan och han bara kommer och lägger sig hos mig på bröstet. Underbara valpskrälle! Bamse och jag behöver valpen!! 

 

/Yasmine

 

Då har man äntligen köpt en byrå till hallen. Tog bara 1år. Så nu har man lite mer att lägga lite mer skit i. haha. Det mindre roliga är ju när man skulle sätta ihop skiten. Jag tror att IKEA hade fått in mycket pengar genom att erbjuda hjälp att montera skiten. En snygg pudding som följer med hem för att sätta upp byrån, hyllan, bänken eller vad det nu är. Jag hade lätt betalt 500kr extra! Ännu bättre hade det varit om man fick en katalog att välja ur vem av alla som skulle få följa med hem och hjälpa! Ush, nu drömmer man igen. 

Jag har iaf idag fått upp byrån, skrämt blommorna med en dusch, chockat golvet genom att både suga av det och torka det. Nu har jag bara bordet kvar att fixa till, sen ser det nog ut som en städad lägenhet. Men nu ska jag först göra mat. Blir som vanligt köttfärs. Det brukar bli det när jag ska jobba helgen så att jag har matlådor. Men det är ju enkelt att göra och gott! 

 

/Yasmine

 

 

Det vill jag verkligen inte ha. Så mycket glädje och lycka man får av en hund. All kärlek och vänskap. All motion och hälsa. Jag tittar på filmen Hachiko - en vän för livet. Man kan ju inte annat än att gråta. En trogen vän livet ut och längre. Varje dag jag får med Bamse är ren lycka för mig. En extra lycka blir det när jag får vara med min Manson. Två helt underbara hundar som man älskar så otroligt mycket, och dem älskar faktist mig. Bamse börjar komma till åren men jag ska göra allt jag kan för att ha kvar honom vid min sida så länge som möjligt. Så att vi kan ta våra promenader i skogen och njuta av livet. Men ett liv utan hund, det vill jag nog inte vara med om. 

Idag blev det en riktigt ordentlig runda för Bamse och mig. Först upp till Åby till en kollega, sedan gick vi i skogen i ca 1 1/2h. Så extremt skönt. Bamse är trött och stel. Men han var super duktig och gick inte iväg på någon egen promenad denna gågnen. Jag har masserat och stretchat hans ben, det brukar hjälpa lite. Speciellt när vi har gått så här långt. Nu sover han som en stock. 

Håller även på att bytta foder på honom. Det är ett äventyr, men som tur är så har han ej blivigt dålig i magen. Ett lite dyrare foder men det ska tydligen vara bättre för han och hans kropp, och då är det värt varenda öre. Nakdelen just nu är att han fiser, både så det låter och luktar. Hans fisar innan luktade rosor jämfört med detta. 

men man hoppas det försvinner efter ett tag! 

Nu ska jag gråta vidare till filmen! 

 

/Yasmine