Får man må bra och vara lycklig? Ibland känns det som att det inte är okej. Jag var så lycklig, glad, välmående. Jag hade träffat Jakob och hand familj. Jag Älskar Jakob och hans familj. Vi har roligt tillsammans. Min svägerska och hennes man fick två underbara tvillingpojkar den 7 September. Sune & Tage. Så små och söta. Men dem växte så det knakade. Den 24 December, på julafonsmorgon, vaknar inte Sune. En tuff period som var svår att ta sig igenom. Men Jakobs syster och hennes kille var så starka, Jag beundrar dem så mycket. En smärta som aldrig kommer fösvinna, men som man lär sig hantera har drabbat familjen. 

 

Åter igen går man vidare. Livet börjar återgå till det normala. Man känner lycka igen och man tar sig frammåt i livet. Då.. den 2 oktober. Sent på kvällen. Min mamma ringer Jakob, jag uppfattar först inte vad som händer, men när jag hör Jakob säga med panik i rösten, "men vad säger du", får jag panik och rusar upp ur sängen och sliter telefonen ur händerna på han. Mamma gråter. Jag vet inte vad som händer, eller hur det händer eller hur länge vi pratade. Min värld rasade igen. Min bror, min förebild, min beskyddare, var borta. Han var borta. Jag skulle aldrig få se han igen. Varför? Jag fick ringa min pappa och berätta. Pappa förstod nog inte heller. Var det någon av oss som förstod? Sebbe var borta, och det var ingen olycka. Han valde själv att lämna oss. Sebastian, som aldrig har visat något tecken på depression. Sebbe som alltid var glad. Sebbe som alltid dummade sig och kom med dumma komentarer så att man kunde skratta i evigheter. Sebbe som levde livet i Norge och vandrade i fjällen och tränade4-5dagar i veckan med en sport han älskade. Jag fattar inte det. Varför lämnade han oss? Varför skrev han inget brev eller något så att vi i allafall kunde få förstå varför han gjorde som han gjorde? 

Förmodligen kommer vi aldrig att få svar på varför. Vi ska helt enkelt acceptera det och gå vidare. Men nu går mina tankar åt, "vad kommer hända om jag blir lycklig igen", vem kommer då att dö? Eller kommer det hända något annat? Kommer det hända min Jakob något? Det får inte hända min Jakob något. Men det känns som att man är rädd för det just nu. 

 

Jag saknar min bror något så otroligt mycket. Speciellt nu, när jag vet att jag aldrig kommer få se han igen. 

Jag ville i början inte inse att det var min bror som faktist var död. Det fanns inte i min värld. Så jag ville se han. 

Planerna med att få hem min bror till Sverige i kista brast ganska snart, då jag kommer ihåg från min USK utbildning att det kostar ca 100.000kr att få hem någon i kista. Så jag skulle till Norge. Min pappa följde med. Vi bodde hos Sebbes flickvän i Norge, som även hon är förstörd och vet inte riktigt hur hon ska göra. Vi fick kontakt med en begravningsbyrå i Bergen, och vi fick tillslut se min bror. Min vackra bror. Han låg där i ett tillstånd jag inte hade räknat med att se honom i på i allafall 60år. Inte på detta sätt. Inte alls så här. När vi var i Bergen passade vi på att åka till lokalen där Sebbe tränade. Så underbara människor. Dem beskrev min bror in i minsta detalj. Han var även där "klassens clown" som alla älskade. Det blev även möten med polis när vi var där. En klocka i Norge hade inte skadat. Idioter... Sedan kom hemresan. En resa med sammanlagt 22kg övervikt i väskorna, och min bror i mitt handbagaget. Jag bara tänkte, "undra hur många som gör en sån här resa", "undra hur många som har sin bror i handbagaget", "hur mycket ska en människa orka". Tankarna var många och mycket. Men jag fick hem min bror till Sverige. Där ska han begravas i havet den 1/12. Jag ska försöka gå vidare med mitt liv.

 

Jag var ledig från jobbet den veckan jag var i Norge. Sedan jobbade jag på som vanligt 100% och trodde att det är så man gör, det är bäst. Men det resulterade i att min kropp gick in i försvar. Jag fick nedsatt hörsel och klåda på hela kroppen. Så jag drog på mig en sjukskrivning på 2veckor. Min Sambo har åter igen var så underbar under denna period. Han köpte färg till mig, så jag kunde måla två av våra rum här i huset. Han har sett till att jag inte var sysslolös. Han har stått ut med mig under denna period när jag inte alls mått bra eller varit mig själv. Han har hela tiden varit vid min sida. 

 

Frågan återstår, Varför?

 

Vilket liv. Vilken vändning, vilket äventyr. Jag träffade Han, the one fore me. Han som behandlar mig med respekt. Han som älskar mig. Han som vill leva med mig. Jag träffade Jakob. Allt gick så fort, men han är så snäll, rolig och helt underbar. Trots att vi bara hade träffats i ca 2-3månader så fick jag en resa till Grekland i julklapp. Några månader senare flyttade vi till gemensam lägenhet, och yterligare någon månad senare hade vi köpt hus. Ett äldre hus med behov av kärlek och renovering, men helt klart beboligt. Där var mycket garageplats så Jakob blev glad. I Februari 2017, flyttade vi in. Vi trivs som fisken i vattnet. Både med huset och med varandra. 

Varje dag jag ser Jakob så mår jag bra. Han får mig att skratta och le, och jag tror att för varje dag som går, så blir jag lite mer kär än vad jag var dagen innan. Vi har gått igenom så mycket tillsammans, och har ändån hela livet framför oss. Jag vill inte leva en dag utan min Jakob. Livet är ett äventyr när jag har Jakob vid min sida. Han är stabil och lugn. Han vet vad han gör, och har koll på läget. Han får mig att känna lugn innom mig. Ett lugn som alla människor behöver. Ett lugn som jag inte hade kännt på många år innan jag träffade Jakob. Jag älskar han så otroligt mycket, och jag har hittat Han som jag tänker leva resten av mitt liv med.