Idag är det en månad sen vi begravde vår älskade mormor. Saknaden är fortfarande stor och det går inte en dag utan att man tänker på henne. Jag kan inte förstå att tiden har gått så snabbt. Det är snart två månader sen hon somnade in vid min sida. Jag höl hennes hand och kände hur tomt det blev. Alla minnena med henne gick igenom mig. Jag kan inte förstår det. Trots att det är livets gång vill jag bara ligga i henes famn igen, höra henne kalla mig Strålen, se henne le och höra hennes skratt. Nu finns allt det där bara i mitt huvud. I veckan ska dem sänka hennes urna. Eftersom att hon ska ligga i minneslunden så är det anonymt och man får ej reda på när dem gör det.  Men då är det i allafall klart. Mormor har fått frid och slipper kämpa med sjukdommar. Saknaden kommer alltid vara där, och hon kommer alltid finnas i mitt hjärta. Älskade mormor!