Tick Tack....

Det känns som att klockan tickar så extremt långsamt. Natten tar aldrig slut. Här sitter man i den tråkiga sjukhusmiljön och tänker på hur jag ska klara det. Men jag måste. Jag måste för morfar. Han är så tröt nu och behöver få sin vila. Mormor har sovit hela natten. Det var bara en liten stund somhon vaknade och tittade på mig. Hon försökte prata men man förstår ju inte. Det är så frustrerande. Man vill ju bara ha en normal dialog med henne. Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit i natt av att bara titta på henne. Men jag måste hålla ihop. För mormors skull, och för morfars. Jag ska klara mig igenom detta. Jag ska sitta här och hålla mormor i handen så att hon vet att hon inte är själv. Men det gör så otroligt ont, man vill igentligen bara åka hem, kryppa ner under täckat och vänta tills allt är över. 

Hur många tårar har man igentligen, tar dem aldrig slut? Personalen är så snälla här på avdelningen och tittar in hela tiden och kollar om man inte vill ha något. Man när man sitter här och ser henne tyna bort är man inte direkt sugen på något. Jag lyckades äta en lunchlåda i natt, bätre än inget nör när man kommer hem efter att ha suttit här hela natten är man ganska hungrig. 

Nu ska jag gå tillbaka till att hålla mormors hand och bara älska henne! 

 

 

Väntan...

Min mormor. Min underbara mormor. Det gör ont att se dig ligga så här nu brevid mig. Men du sover gott och andas lugnt. Ingen smärta verkar du ha nu heller. Men dem få gånger du vaknar upp och har ont, då gör det ont i mig med. Att du skulle ligga här, på det här sättet trodde jag inte. Jag trodde du skulle bli jätte gammal och få somna in i lugn och ro. Inte få ligga och ha ont i cancer. Du förtjänar inte detta. Inte så som du har fått kämpa tidigare. Du har varit så sjuk efter båda strokar och hjärtinfarkt, men du har alltid kommit tillbaka till oss. Nu sitter jag här vid din sida och lyssnar på dina andetag, vakar över dig, gråter för dig. Jag har suttit på många vak i mitt liv, men aldrig trodde jag att jag skulle sitta vid din sida. Jag älskar dig så mycket och vill bara att du ska fortsätta andas och hålla igång ditt underbara hjärta. Men jag vet att du inte orkar längre. Jag beundrar dig för det du har gått igenom och kämpat för. Jag hade nog aldrig själv orkat med det. Du är en stark kvinna, men inte ens den starkaste orkar allt. Nu önskar jag bara att du ska få somna in i lurgnoch ro, utan smärta. När du tar det sista andetaget hoppas jag att du sover, jag hoppas att du har underbara drömmar.

Om några timmar kommer din vän och sitter hos dig. Men hur jag ska klara av att läma dig vet jag inte. Jag vågar knappt släppa din hand. Du har börjat få korta andningsuppehåll. Jag räknar sekunderna mellan varje andetag, och varje gång så höjs min puls lite av rädsla. 

Men jag blev lycklig under den korta stund du nu var vaken då du kramade om mig och sa att du älskade mig. Trots att du har svårt med talet nu så lyckades du säga det. Jag älskar dig med mormor, och just för att jag älskar dig önskar jag att du snart får somna in och inte ligga här i sängen brevid och ha ont.

Jag önskar att jag kunde göra mer för dig. Men jag kommer alltid att älska dig och jag kommer hålla din hand så länge du behöver mig!.