Då var det dags, att åter igen blicka framåt och se framtiden. Tänka possitivt och vara glad. Men är det så lätt? Jag har nu begravt min storebror. Den jobbiga dagen är över. Dem jobbigaste dagarna är över. Men det är fortfarande inte så lätt att  nu släppa allt och gå vidare, och vara lycklig. Jag saknar han. Jag saknade han innan, men då var han vid liv, och jag kunde ringa han och vi sågs ibland. Nu kommer jag aldrig mer få se han. Jag ser bilder framför mig hur han alltid ler och skrattar. Sen kommer bilderna på hur han ligger där i kistan. Fridfull. Inte ett bekymmer i världen. Älskad. Vacker. Min vackra bror. Det var inte så här det skulle sluta. Hur kunde han göra så här mot mig, sin familj, sina vänner? Han var ju älskad av så många. 

 

Jag är åter igen så tacksam för att jag har Jakob vid min sida som alltid stöttar och älskar mig.